Björksund

Tystberga socken Rönö härad

Herresätet Björksund ligger på en grusås ovanför det som en gång varit Sibofjärdens vattenfyllda dalgångar och havsvikar, en rest av det väldiga ishav som då översvämmade landet.

Kring de kvarvarande vattendragen, som ännu under 1600-talet fyllde dalarna och därefter fövandlats till åar och bäckar, ligger nu åkerfälten med avkastningsrika jordar. Sibofjärden är i dag förvandlad till en insjö, förbunden med havet genom en farbar kanal.

Redan under 1300-talet ingick Björksundsmarken i Sundboholm, ett av Sörmlands största jordkomplex. ända fram till 1520-talet sträckte sig detta genom flera socknar, men då uppdelades den väldiga jordegendomen på olika gårdar. På den tiden låg Sundboholms fasta hus på Koholmen, en udde i Sundhällasfjärden i Bälinge socken.

Det medeltida Sundboholms ägare tillhörde två mycket mäktiga och nära befryndade ätter under de mer än 200 är, då Sveriges rikes oroliga uppbyggnadsperiod långsamt gled över i en ny tid. Det väldiga jordkomplexet bröts då upp i olika sätesgårdar.

Det första ägarnamn som finns i Sundboholms annaler är den urgamla Hammerstaättens. Denna frälseätt förde ett sköldmärke som på längden tudelats i ett svart och ett vitt fält. Efter Alsnö möte är 1280 bär dess medlemmar namnet Dag och Natt. Jämte Bielkeätten är detta Sveriges äldsta frälsesläkt.

Den sista medlemmen av den gamla frälseätten var Kristina Magnusdotter, förmäld med Niklis Gädda. Hon bytte är 1383 bort Sundboholm till sin frände drotsen Bo Jonsson Grip. I gengäld fick paret egendomar i Trosa och Västerljung, där Gädda byggde upp sin sätesgärd. Gripfamiljen övertog i stället en rad hemman och torp i Tystberga, vilka sedan bildade Björksundsegendomen.

Bo Jonsson blev den mest färgstarke av Gripsläktens medlemmar ‹ och den genom tiderna rikaste. Ingen jorddrott i landet har någonsin innehaft så stora skatteland och egendomar som denne, med två tredjedelar av det dåtida Sverige och hela Finland som förläning. Hans makt var knuten till hans egen person och då han avled 1386, bröt hans välde samman. Vid medeltidens slut, omkring 1500-talets början, skedde en begynnande uppbyggnad av en stark kungamakt. Det var en hård tid for hårda män att leva under. Konflikter löstes oftast genom att en part blev ihjälslagen. Så gick det också for den siste ägaren av den odelade Sundboholmsegendomen. Han var en hatad man på sina egendomar. Hans lantbönder i Västra Vingåker tog saken i egna händer och slog ihjäl Nils Bosson Grip år 1522. Denne hade endast två döttrar, Marina och Kerstin. De var gifta med tvenne bröder av ätten Gyllenstierna, Carl Eriksson och Göran Eriksson. Bröderna var söner till Erik Eriksson Gyllenstierna d.y., Svea Rikes råd, och Anna Carlsdotter, den beryktade "Pintorpafrun". Marina Grip och Carl Eriksson Gyllenstierna kom att inneha den östra delen av Sundboholmsgodset, som var beläget i Bälinge socken, med Nynäs och underlydande gårdar samt Pintorp i Stora Malms socken.

Den västra delen, i Tystberga socken, kom till Kerstin Grip och Göran Gyllenstierna. Under 250 år skulle de båda brödernas ättlingar fortfara att äga var sin del av det urgamla släktgodset Sundboholm.

Som arkitekt till det nya corps-de-logiet inkallades den franske fortificationsofficeren "capitain Joseph Gabriel Destain". Han hade vid samma tid engagerats for att nyuppföra Tullgarn i Hölö socken åt greve Magnus Julius De la Gardie och Bergshammar på Fogdön åt baron Johan Gabriel Sack.

Destain anslöt sig till Nicodemus Tessin d.y.:s eleganta barockstil med dess strama slottsfasader. Ritningarna till corps-de-logiets tre våningsplan samt fasaden finns bevarade i Björksunds gårdsarkiv.

Destain fick dock aldrig fullborda hela gårdsbebyggelsen. Först åren 1740‹41 färdigbyggdes Björksund. Nils Göransson Gyllenstiernas änka lät arkitekten baron Carl Hårleman uppföra de bägge flyglarna. Hårleman beundrade den strama elegansen hos Destains huvudbyggnad och ville därför inte röra denna bild utan utförde de bägge flyglarna placerade på var sin sida om gårdsplanen i liten skala och med låga takfall. Husen var avsedda som domestikbostäder och ekonomiutrymmen, med bagarstuga och mejeri. Hela gårdsinläggningen är målad i lejongult med vita pilastrar utom kring entréerna, där färgen är klart blå. Huvudingången med sina tre bågformade portaler vetter åt gårdsplanen, mittportalen bär Nils Gyllenstiernas och hans hustru Ulrika Juliana Brahes vapensköldar.

Portalanläggningen är belägen mot fasadens mittrisalit, som kröns av en spetsig gavelfronton. Innanfå portalerna ligger i den valvförsedda bottenvåningen ekonomiavdelning och kök, vilket vid tiden för husets uppförande var ovanligt. Vidare fanns personalmatsal och källarutrymmen under valven. Från stenförstugan leder en dubbeltrappa upp till bostadsvåningen.

Låt oss sedan gå runt huvudbyggnaden och betrakta fasaden från parterren med dess "buxbomsritningar", typiska for barockens trädgårdsidéer. Härifrån konstaterar man att huset ligger i en sluttning, vilket gör att byggnaden åt sjösidan endast har två våningar. Herrskapsvåningen kommer att ligga i det nedre planet från parterren sett. Även åt denna sida är byggnadens mitt markerad med en risalit och en gavelfronton. Här är också ingångsporten till stenförstugan.

Mellan parterren och fjärden nedanför ligger en park, vars resliga ännu bevarade ekar planterats av Nils Gyllenstierna själv.

Den siste i raden av grevarna Gyllenstierna till Björksund och Helgö blev sedermera riksmarskalken Göran Gyllenstierna född 1724. Denne fick under sitt långa liv uppleva Frihetstidens partistrider, vilka han helst ville undvika för att kunna tillbringa sina senare år i lugn och ro på sina lantgods. Gustav III övertalade honom dock att mottaga riksmarsalksvärdigheten 1781. Då Göran Gyllenstierna avlidit 1799, skrev Elis Schröderheim i sina anteckningar: "Om dygden danade män för stora ämbeten, så hade greve Gyllenstierna tagit företräde för de flesta."

Eftersom greve Göran Gyllenstierna inte efterlämnade några arvingar gick Björksund och Helgö genom arv och köp 1776 till systerdottern Lovisa Ulrika Horn och dennas make greve Carl Gabriel Mörner.